tisdag 26 januari 2016

Filterbubblor och “safe spaces” - två sidor av samma mynt?

År 2011 myntade Eli Pariser begreppet "Filter bubble" för att beskriva den personliga strömlinjeformning av vår internetupplevelse som uppstår när söktjänster såsom Google och Yahoo – och sociala medietjänster som Facebook – försöker "effektivisera" och anpassa materialet vi tillgodogör oss online efter våra upplevda preferenser. Således kan samma sökord, gjord på två olika personers datorer/mobiler/plattor, generera helt olika resultat. Anledningen är att söktjänsterna använder sig av avancerade algoritmer som "utvärderar" och analyserar det du tidigare har sökt efter och klickat dig vidare på. När du således söker efter något nytt så ser denna algoritm till att du får resultat som matchar din tidigare sökhistorik och det man bedömer vara relevant för dina intressen. Till synes ett välmenande sätt att se till att vi kan sålla genom allt oväsentligt, men som Pariser påtalar föreligger betydande risk för att vi skärmar av oss från de delar av verkligheten som inte bekräftar det vi redan bekänner oss till. De stora, centraliserande internettjänsterna har hittat en guldkalv: genom att anspela på vår benägenhet att endast vilja se saker som bekräftar vår världssyn (inom beteendeekonomin känt som bekräftelsesnedvridning) så får de möjlighet att tjäna stora summor pengar, samtidigt som deras tjänster utåt sett är gratis. Google kan framställa sig som en välgörare med mottot "Don't be evil", men i realiteten säljer de enorma mängder data om sina kunder – vi som använder sökmotorn dagligen – till annonsörer och företag som betalar för att rikta sina annonser mot de användare som enligt algoritmerna lär vara mest intresserade av deras vara. Den indirekta effekten – och den kanske mest skadliga av alla – är att vi dessutom inte utsätts för något som utmanar våra förutfattade meningar, eller som tvingar oss att omvärdera tidigare ställningstaganden. Vi har skapat en säker bubbla, där allt som går på tvärs med våra åsikter filtreras bort utan att vi behöver göra något. En filterbubbla, helt enkelt.

Jag kom nyligen att tänka på likheten mellan Parisers beskrivning av filterbubblan och dess likheter med de allt vanligare företeelserna "safe spaces" och "trigger warnings". Ett "safe space" är en plats där en i samhället marginaliserad grupp – p.g.a. etnicitet, kön, sexuell/politisk läggning etc. – ska kunna mötas och umgås utan att behöva utsättas för utdaterade eller kränkande stereotyper. Trigger warnings är något som avkrävs fler och fler universitetslärare och –elever i USA för att på samma sätt värna marginaliserade gruppers välmående, samt personer med en historik av personliga trauman. Tanken är att läraren på plats i förstone skall utfärda en varning för att kommande information kan utlösa (trigger) traumatiska minnen för personer som känner sig personligen berörda av ämnet. Således kan t.ex. afro-amerikanska elever argumentera att en genomgång av slaveriets ekonomiska betydelse i framväxten av det moderna Amerika bör föregås av en trigger warning, så att elever som upplever sig utpekade ska slippa närvara. För den som vill läsa en mer fullödig genomgång av trigger warning-fenomenet och dess i förlängningen löjeväckande konsekvenser så rekommenderar jag Jonathan Haidts lysande artikel "The Coddling of the American Mind".

Trigger warnings och safe spaces är, som jag ser det, båda ett uttryck för en mer övergripande psykologisk tendens: att vi skärmar ute den del av verkligheten som inte stämmer överens med vår uppfattning om hur den bör vara, och helst lierar oss med likasinnade. (Något jag återkommer till senare)
De bottnar i en god avsikt: att motverka förminskning och diskriminering av utsatta minoritetsgrupper, och att värna deras rätt att fritt uttrycka sig bortom godtyckliga, stereotypa gränser. Man vill helt enkelt slippa upplevda påhopp och att bli indelad i fack utifrån ett eller flera av sina karaktärsdrag, inre (åsikter) som yttre (utseende). Framför allt safe space-tänkandet har fått väldig aktualitet som ett svar på en av internetvärldens mer ökända baksidor: "trollandet" och de anonyma kommentarerna. Ingen kan bestrida att internet-hat finns, frodas och består av ett till synes bottenlöst och vämjeligt förakt för allehanda personer, oavsett om de befinner sig i händelsernas centrum eller periferi. Med den jättelika globala exponering som de stora sociala medietjänsterna erbjuder tycks problemet ha antagit närmast epidemiska proportioner. Ett liv i rampljuset innebär inte bara att du jagas av sensationslystna papparazifotografer, utan även av uttråkade internettroll som råder bot på ledan genom att trakassera andra. Att då försöka upprätta safe spaces på internet kanske är rätt väg att gå för att komma till bukt med detta problem? Att ha "fredade zoner" där hat och negativitet motas i grind, emedan vänlighet och uppmuntran svämmar över?

Måhända, men jag ser även vissa problem, något som jag fick upp ögonen för efter att ha sett den senaste säsongen av South Park, den plumpa och dåligt ritade satirserien som inte lämnar någon oberörd. I avsnitt fem av säsong 19 tvingas en av skolans elever – den ständigt utnyttjade Butters – att gå igenom först en, och sedan flera, människors kommentarsfält på allehanda sociala mediesajter, för att filtrera bort alla kommentarer som är elaka eller ens anspelar på något negativt (till exempel att den gravt överviktige Cartman inte är snygg utan tröja). Personerna som drar nytta av Butters slavgöra får endast ta del av de positiva kommentarerna, vilket ger dem en gravt förvrängd bild av verkligheten. Samtidigt utvecklar de en överkänslighet mot allt som ens andas kritik eller går på tvärs med deras alltmer snedvridna verklighetsuppfattning. Det totala nervsammanbrottet är ständigt närvarande. Till slut dyker en ny karaktär upp och börjar terrorisera den utarbetade och av alla elaka kommentarer desillusionerade Butters: han presenterar sig som "reality", verkligheten som kommer och knackar på trots att ingen bjöd in honom. I takt med att fler och fler låser in sig i sina mentala "safe spaces" blir verkligheten en paria som man helst stänger ute. När den kognitiva dissonansen blir stadens invånare övermäktig, då verklighet och ens fredade zon inte längre går att förena, drar man det till sin spets genom att hänga "reality" – man avskaffar helt enkelt verkligheten. (Kommer osökt att tänka på en kontroversiell liknelse: vi tar illa vid oss av den fattigdom som tiggeri är ett uttryck för, varför fler och fler väljer att försöka lagstifta bort detta, dess mest påtagliga uttryck)

South Parks satir har en tendens att bli övertydlig, men samtidigt tycker jag att de sätter fingret på en del viktiga konsekvenser av alla dessa "progressiva" modeord, vare sig det handlar om safe space, trigger warnings, shaming (att skambelägga ett visst beteende) eller något annat som uppfattas som kränkande. Allt detta uppkom som ett sätt att ge moteld mot "trollande" och negativa kommentarer från människor som reagerar med hat och fradga när något utmanar deras världsbild. Unga, arga män som utmålar alla feminister som "feminazis" med en agenda som går ut på fysisk och mental kastrering av halva världen är ett exempel. Problemet är att man försöker bemöta detta genom att helt enkelt stänga ut allt som ens tangerar kritik och mothugg, och klumpa ihop de potentiellt befogade invändningarna med de allra värsta förbrytarna. Som bekant har vi svårt att hantera komplexitet och vill gärna reducera allting till något enklare och mer konkret – istället för att sålla i kritiken så sållar vi bort den. Och med det sållar vi bort allt som kan utmana våra redan grundmurade åsikter och vår etablerade världsåskådning. Trångsynthet och hat bemöts med inskränkningar och förnekanden.

Svaret har alltså blivit en variant på det man försöker bekämpa: istället för att aktivt bemöta och fundera på giltigheten i andras invändningar väljer man att vända taggarna utåt och söka den egna gruppens bekräftelse. Verkligheten hålls på behörigt avstånd, och i förlängningen även saker som kan tvinga oss att tänka ett varv till. Hade kyrkan kunnat åberopa ett safe space och etablera en filterbubbla hade Copernicus haft det ännu kämpigare med att bevisa att jorden kretsar kring solen.

Känns det igen? I mina ögon är likheterna slående mellan filterbubblorna i Parisers tappning – de som skräddarsyr vår internetupplevelse för att generera mer vinster åt företagen – och de begränsade tvärsnitt av verkligheten som ett "safe space" och ideliga "trigger warnings" i förlängningen riskerar att skapa. Det finns dock en avgörande – och ganska nedslående – skillnad. Så fort det är tal om kommentarer, beteenden, ordval eller strukturer som kränker förment utsatta grupper så reagerar vi med bestörtning och får med ens en injektion av koncentrerad handlingskraftighet. Men i frågan om hur vår frihet att få en oförutsägbar och fri upplevelse av allting som internet har att erbjuda – vilket av nödvändigheten innebär att vi även konfronteras med saker som vi uppfattar som förkastliga – har vi låtit bekvämligheten få överhanden. Reaktionen i det första fallet kommer sig av att vi försöker stänga ute nya intryck och därmed risken att beträda osäker och potentiellt minerad mark. Det briljanta som Facebook med flera har insett är att denna rädslan för det okända och alternativa, samt vår patologiska bekvämlighet med det vi redan känner till. gör att vi gladeligen inrättar oss i ledet när de erbjuder en skräddarsydd internetupplevelse, fri från alla tänkbara faror. Ont ska i detta fallet inte med ont fördrivas – och många tycks tyvärr ha valt att föra kampen i fel riktning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar